det är läskigt.

just nu är livet lite läskigt. Det är k-k-k-aos. Det finns liksom ingen glädje i något. Jag är rädd för mig själv. Rädd för mina tankar om självmord, min egen begravning osv. Att jag måste jobba så fruktansvärt mycket med mig själv för att inte bryta ihop megajättetotalt. Att kämpa för att gå till något. Att kämpa för att prata. Att kämpa för att inte tappa min mask som jag är. Inte har. Är. Jag vet inte vad som är jag just nu. Jag är en mask. En mask som jag tror att jag är. Idag kände jag igen maniska tecken. Livrädd på en gång. Förjävligt. Jag gör det här för mig trots allt. Jag är just nu rädd för. medicin, sjukdom, ev adhd, hur detta kommer att påverka mig med träningen och den faktiskt sport som jag just nu älskar och verkligen vill kämpa för, jag är rädd för mitt beteende när jag tittar mig i spegeln och ser en fet tjej som inte är något som helst snygg; jag är inte tjock. Det kan jag inte vara. Det är i mitt huvud. Den hopplösheten att inte vara kompetent till att inte kunna leva ett normalt liv. Jag är rädd att föra min sjukdom till mina ev barn. Jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna ha en relation pga av sjukdomen. Den rädslan är läskig. Att kanske inte kunna ta hand om sina barn. Veta att jag har en gen som gör att jag lättare blir beroende av något. Alkoholism ligger fint till.